Jag erkänner, jag har mobbat andra personer, det är någonting jag inte är stolt över, jag skäms faktiskt över det, men ärligt talat, alla har väl gjort det nångång?

Jag hatar mobbning, det är så fegt, jag var feg när jag frös ut personer av olika konstiga anledningar. Det är fel när man inte låter någon vara med för att man tycker att personen är jobbig, luktar illa, är konstig eller rent utav att personen i fråga har en egen åsikt och står för vad den tycker.

Det är skillnad att bli mobbad fysisk och psykiskt, man ser ett blåmärke eller rivsår men inte såren inombords. Det är båda lika hemskt.

Jag har själv kännt av mobbing riktad mot mig, små gliringar bakom min rygg men även direkta påhopp. Jag anklagades för att lukta illa, att vara dryg och även att jag inte var välkommen att sitta med i dennes sällskap.

Jag tog itu med det på egen hand, konfronterade personen i fråga och ifrågasatte dennes agerande.

"mobbingen" upphörde direkt och jag gick stärkt ur situationen, men ska jag vara riktigt ärlig, så brydde jag mig inte om personen eller påhoppen. Jag tyckte faktiskt att han inte var värd att uppta min tid.

Från och med nu tänker jag bemöta mina medmänniskor på ett trevligt, icke dömande sätt.

Jag vet vilka som är mina riktiga vänner, och dom är guld värda♥