Det var väldigt länge sedan jag skrev nu, men har haft anledningar. under hela januari-månad kände jag och känner fortfarande som om jag varit en granat som ska explodera när som helst. jag har haft värre humörsvängningar än den 14-åriga tonårstjejen som är påväg in i den hemska puberteten. Om jag ska vara ärlig, så tror jag att det är för att jag har kommit in i en period där jag är väldigt osäker på mig själv, jag vet inte riktigt vad jag vill, vilka kompisar jag känner mig säker på. Jag har också känt mig allmänt ful och vill bara göra ingenting. vilket egentligen inte är likt mig, jag brukar vara en väldigt aktiv person som tycker om när det händer något och jag gillar att vara på skolan. Men nu under en tid har jag känt att jag vill bara vara ensam och inte göra något alls. Sovit ganska mycket och varit allmänt less. Med detta har jag även känt mig ensam och otillräcklig, som om jag inte riktigt når dit jag egentligen vill vara. Jag antar att alla har något av en sån här sorgeperiod i livet. Jag vet att den största anledningen till detta är på grund av detta.. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva det här utan att börja brista i gråt. vilket jag gör just nu i denna skrivande stund. Det är så att jag har tagit beslutet att jag ska lämna igen det hittills käraste i mitt liv, han som har varit medelpunkten i mitt liv under fyra år. han som alltid har funnits där för mig, under alla mina humörsvängingar, dom gånger jag har brustit ut i gråt och dom gånger då jag har varit så lycklig så jag har bara gått runt med ett stort leende på läpparna. Oftast var det han som orsakade det där leendet. Han jag pratar om är min kära häst, Lotus. Eller ja, min och min, vi har aldrig ägt honom, men under dom här fyra åren så har han varit min. Det är jobbigt, att lämna ifrån sig sin bästa kompis, sin bästa vän. som funnits där i vått och torrt, som tittar på en med sin ödmjuka och kloka blick. och väntar på en, varje dag. eftersom jag var den människa som är/var hans, och han var den hästen som är/var min. jag var hans speciella mäniska. Det är svårt, väldigt svårt, att släppa taget. 

Det är väldigt jobbigt att ha häst, har jag upptäckt. Nu menar jag inte att det är jobbigt att ta hand om den, att rida och vara i stallet varje dag. Det jag menar är att varje resa har sitt slut. Man kommer till en punkt där man inte kan utvecklas något mer på den specifika hästen. Man når slutet av hästens utbildning och kommer inte längre i sin egna utveckling. Det tar stopp, för man kan inte lära sig mer av den hästen. det är fallet för mig och Lotus. Jag har haft han sen jag var 14 år. Jag har i princip lärt mig allt jag kan av honom, han har lärt mig hur det är att ha en häst, hur det är att ta hand om ett livs levande djur som har väldigt mycket egen vilja.  Han har lärt mig rida, då menar jag att rida ordentligt. jag har smakat grus, snö och gräs åtskilliga gånger, jag har brakat genom hinder och haft både dressyrträningar och hoppträningar som kändes skit och åtskilliga gånger har jag frågat mig själv om varför jag håller på med det här. 

Men ändå, så har jag alltid återvänt, för att känslan man får när allting flyter på är obeskrivlig. när den där hoppträningen går superbra eller den där dressyrträningen då poletten trillade ned och du förstod så mycket mer. dom där passen då allting har gått otroligt bra och du har levt på det i två veckor efteråt. eller när man hade den där mysiga skogsturen, bara hästen och dig själv, omgiven av skog och känslan av samhörighet är starkare än något här i världen. Du litar fullt ut på din häst, att han tar varje steg rätt. du känner allt han gör, om han spänner sig, lugnar du han, om han hoppar till, är du beredd. för att man är så sammansvetsad. Det finns bara du och hästen, allt fokus ligger på varandra. Den känslan, är den bästa man kan ha. oavsett om man är ute och lullar i skogen, om man gör ett träningspass eller ska in och tävla. så gör man det tillsammans. det är så det känns att ha en häst. 

Dock så kommer man alltid till ett slut. oavsett om man vill det inte. ibland sker det helt plötsligt, helt ofrivilligt eller så kommer det smygande på en. för mig så slutade det med det sistnämda. Jag insåg att det inte går längre. jag har kommit längre i min ridning än vad Lotus är. tyvärr så blir det så och då kände jag att jag var klar på honom. jag insåg det nog för en längre tid sedan, men har inte velat erkänna det för någon och MIG själv att det var sant. Men tillslut, så kände jag att det inte var rättvist mot Lotus och mig själv att hålla på att blunda för sanningen. så idag har våran resa tagit slut. Om jag ska vara ärlig, så känns det förjävligt. det är svinjobbigt att jag tog detta beslut. MEN, det är det ända rätta, för både han och mig.